Jag glömmer allt jag någonsin tänkt så river jag muren sakta och osäkert. För att sedan efter en tid behöva bygga upp den igen. Samma visa, gång på gång. Samma smärta, gång på gång. Allt blir så mycket lättare med den där muren uppe. Så mycket mer okomplicerat och framför allt, framför allt... mycket mindre läskigt. Att visa vem man är, det är det läskigaste som finns. Skönare att skita i det och bara vara skön.
Så fort den ligger där och värmer i magen och man vågar berätta om lyckan, ja sekunden senare spyr man upp den och så rinner den ut på gatan och silas bort med regnet. Hej då lilla lycka.
Psykisk och fysisk smärta är så lika varandra när man tänker efter. Vad gör du när du får migrän eller mensvärk eller vad fan som helst? Du tar ett par tabletter som inte hjälper och sen biter du ihop. Så när man har bitit ihop så jävla länge att läppen är sönderbiten ögonen rödsprängda och handflatorna fulla av märken och sår... känns det plötsligt inte lika mycket. Jag kan lova det.
- michaela forni, så jävla bra.