behöver skriva av mig. är sämst på att skriva så ni behöver ju inte läsa om ni inte vill. men iaf, när något går bra i mitt liv så känns det verkligen som någon sitter och säger "åh nu förstör vi för henne". och jag kan ju erkänna att jag ät helt jävla efterbliven eller något
som verkligen inte kan släppa människor som jag väl har lyckats släppa in i mitt liv. och jag vet att jag bygger upp murar för folk som försöker komma nära mig, men när jag väl släppte in
dig i mitt liv, vad händer? jo, allt blir skit, självklart. fattar inte hur en person man snackar med 24/7 helt plötsligt inte ens hälsar längre. det finns ett ord som heter vänner..? bor vi för långt ifrån varandra för det med? tydligen är 10min med tåg väldigt långt. och jag hatar att bo här mer än något annat på hela jävla jordklotet, bor hellre ute på gatan nästan.
vill inte släppa folk sådär, för dem jag släpper in i mitt liv är
speciella ♥. men är samtidigt så sjukt arg,
"some people just need a highfive. in the face. with a chair". kan inte skriva för mycket här ifall fel personer skulle råka se detta. säger bara - botten är åter igen nådd! ska bli skönt att komma in i dimman i helgen och glömma verkligheten. och jag vet att det finns många andra där ute, men ingen verkar kämpa tillräckligt för att lyckas riva ner mina murar.
HELL IS A TEENAGE GIRL. någon annan än jag som känner igen känslan eller?
till ni som finns i mitt liv, familj, vänner och ja allt: lämna mig aldrig, då blir jag helt fucked up. känner att jag blev jävligt djup här nu haha.. men behövde skriva av mig som sagt. får damp på "klumpen" inuti mig, vill bara spy för att få bort den. som om det nu skulle hjälpa..
and suddenly i become a part of your past.